Meningen var att jag skulle till onkologen på fredag 9.15 för behandlingsplan, och så ringer dom tisdag eftermiddag och frågar om jag kan infinna mig onsdag morgon?? skräckens klor satte sig i bröstet, känslan av ångest....att nu kan jag inte backa nu är det allt eller inget.......och så kom tårarna.
Men ibland (ganska ofta ) så finns det något som gillar mig. Mina underbara söner var här, tröstade ingav hopp och jävlar anamma och 2 av dom följde med in och var ett stöd och det tror jag är bra för då kan dom ventilera sig emellan sedan och stötta varandra och jag behöver inte förmedla och dom kan ställa sina frågor vad dom undrar över.
Så nu inom loppet av 2 veckor ska det opereras in en ven port, provas ut en peruk, skelett skintas, skickt röntgas, tas prover och påbörjas behandling....så nu.......kör vi!
Eftersom det är livsuppehållande kommer jag inte må dåligt av behandlingen som jag kommer att få en gång i veckan resten av mitt liv som jag förövrigt ser så där 10,15 ,20 år framöver eller som en väninna sa!!!
Va!!!! i 40 år!!!!!! :-) Den inställningen gillar jag.
Jag ska göra uppehåll var tredje vecka ca för att kroppen ska orka återhämta sig så meningen med den här behandlingen är inte att bota utan att ge mig ett bra liv så länge det går, att stoppa upp händelse förloppet i min kropp, helst krympa det så jag kan leva smärt fri och kunna sluta med morfinet.
Så först röntgen för att se vad som finns och hur det ser ut, sedan behandling i 2-3 månader och kolla efter vad? har hänt.......positivt eller inget alls eller mer......då byter dom till en annan sort.
När jag fick cellgifter förra gången för min bröstcancer var det för att bota ( vilket bevisligen inte fungerade) så då tog dom till det tunga artilleriet, nu är det livsuppehållande och då blir det "snällare".
Så nu gäller det att ha en positiv mental syn på att cellgiftet kommer att hjälpa, att min kropp tar emot det med glädje för att det ska kunna "renas" från cancerceller att min lever får lindring, och att mina metastaser skrumpnar, att juvelen på bukspottskötteln minskar, att min kropp mår bra orkar med det här (vilket är min skyldighet att se till med bra mat, motion, kärlek och omtanke).
I min värld är det så att min kropp är det hus min själ bor i, så det gäller att ta hand mitt sitt hus så jag trivs där (lite svårt att flytta ifrån sig själv ) och själen det är JAG!
