14 aug
Idag som kommer bli i morgon medan jag sitter här, är det på dagen ett år sedan en av mina väninnor gick över pga av spridd bröstcancer, det sista året ventilerade vi mycket meningen med livet och döden och vad som var viktigt här i livet. Det sista året ville hon inte ta behandlingar, för hon ville inte bli personlighetsförändrad när metastaserna satte sig i hjärnan........hon slutade att gå på läkar besöken dom sista månaderna för hon orkade inte höra alla negativa besked som läkarna gav henne, det tog alldeles för mycket energi att först läkarbesök, som skickar ner henne i källaren i nattsvart förtvivlan sedan skulle hon resa sig upp och försöka ta tag i livet igen (den tid man har kvar).
Ja fy fan, det är det enda jag kan säga.....Var på läkar besök idag, där självklart allt har blivit sämre (jag har ju gått ytterligare 2 mån med cancern som ingen har gjort ngt för ingen har vetat, vad dom ska göra) och det behöver jag inte vara speciellt smart för att räkna ut att inget har blivit bättre, och med den här sjukdomen blir inget bättre, utan vid varje läkar besök kommer jag att bli skickad rätt ner i förtvivlan och nattsvart elände i min källare, och jag kommer att få jobba mig upp varje gång och grabba tag i livet igen för att försöka leva på så gott det går.
Men efter dagens läkarbesök, skelettskint, och cellgiftsbehandling så ska jag avkräva av min läkare att en positiv sak vill jag faktiskt höra innan jag går därifrån. Min kropp får slita med gifter och medicineringar som i ironins tecken är! cancerframkallande och den gör det bra. jag blir sunderstucken i mina vener så dom backar och vill inte vara med, men varje morgon tar den mig upp ur sängen, iväg på en promenad ner i duschen, vi jagar dammsugaren ihop och lever i symbios, det är den som gör att jag får var med här och nu, så nog fan.....är ngt bra eller??? mina blodvärden är mycket bra exempelvis, mitt blodtryck, mer än perfekt för åldern, humöret är nästan alltid på topp och min kropp är faktiskt vacker.......den är min, så nog fan finns det bra saker, och här tror jag att läkar kåren har något att lära, svaret idag som min läkare gav mig när jag frågade varför det inte går att bota var.......man måste ge patienten realistiska och ärliga svar.......Jo nog tusan begriper jag det, men ska jag höra ena sidan av eländet, så är det banne mig deras skyldighet att ge mig andra sidan med, det som ger mig ork att gå vidare.
I Tisdags fick jag ta bort min absolut bästa vän pga av att hans kropp inte orkade mer, tänk......när jag låg där på golvet och skedade med min hund medans veterinären avlivade honom då grät jag mer än jag gjorde när jag fick mitt cancerbesked, smärtan var mycket värre och jag bad för honom att han skulle få springa på gröna ängar och att han skulle förlåta mig som har fattat det beslutet att ta bort honom......men jag stod inte ut att se honom lida mer och känn på ordet lida, smaka på det i din mun........jag hade önskat att någon kan avliva mig med den dagen jag lider...... så nu blir det ensamt <3 Saknaden är så stor.....