Oj oj det har hänt massa sedan sist..... jag har haft semester, röntgat lungor, lever, mage osv, svar på det ska jag få på Måndag (i morgon) och ska jag vara ärlig så vet jag inte om jag vill veta.......något måste ju ha hänt på 2 månader sedan första röntgen och det är väll inte till det bättre, så egentligen vore det bästa att dom (läkarna ser till att hålla mig vid liv....och jag lever livet).
Första cellgiftsbehandlingen gick av stapeln i Onsdags, och den känslan som jag kände sist fans inte i min kropp eller själ och det gör att jag kommer fixa det här.
Förra omgången skrek min kropp och min själ NEJ! NEJ! NEJ jag äcklades av det, avskydde det, hatade det och blev så fruktansvärt sjuk så jag minns knappast något av det året, det är mer eller mindre raderat ur mitt minne.
I Onsdags åkte jag och mitt x och min underbara svärdotter upp till onkologen, jag blev inskriven fick schema på när jag ska komma in och nu startar vi igång med en 12v period först, sedan blir det röntgen igen för att se vad som händer i kroppen, om det har stannat upp, eller kapslats in. Något annat finns inte i min tanke.
Min svärdotter som är något utöver det vanliga och "normala" svepte in mig i luddig vit filt, masserade mina händer, kokade ört te och läste tidning, flamsade och bara överöste mig med kärlek och hopp, och mitt x såg till att alla skötte sitt och att jag blev hemtransporterad, för herregud vad trött jag blev. Dom stoppade i mig histamin för att jag inte skullefå en allergisk chock för cellgiftet är gjort på idegran och det kan framkala allergi, så det kommer att vara så några behandlingar innan dom fasar ut det vart efter kroppen vänjer sig.
jag förstår ju att få cellgift en gång i veckan inte är någon lycko känsla men för mitt mentala välbefinnande så underlättade det verkligen att få den uppbackningen vid första behandlingen, tänk att få uppleva det med en så positiv känsla. För mig handlade det om att ta mig över en mental tröskel. I bilen hem somnade jag, rasade in i sängen vaknade efter 2 timmar och kände mig förvånansvärt pigg.
Nu gäller det att välkomna det i min kropp....så att det tas emot med öppenhet, kan arbeta som det ska, och att jag får må bra, och leva länge....länge.
Mitt i det här så är jag så lycklig, jag är så prioriterad, jag har dom bästa barnen i världen som jag känner mig så älskad av och som stöttar mig, kommer hit bryr sig om och engagerar sig, jag har dom bästa vännerna/väninnorna som orkar lyssna på mig, som finns där för att trösta, som står ut med mig när jag inte orkar med livet (eller mig själv). Jag har ett X som finns till hands mer nu än han gjorde när vi var tillsammans, och det är ingen självklarhet. Jag har ett guldkorn till svärdotter och en glädkälla i mitt barnbarn. Och hur man lyckas hamna på den bästa gatan i universum, där jag har dom bästa grannar....Tja.... trots allt är livet fantastiskt.
Kommentarer:
Kommentera här:
❤💛💙💚💜