Livet
Det är obotligt, men det blir livsuppehållande behandlingar med jämna mellanrum, spridd bröstcancer i levern och den lilla juvelen som sitter på min bukspottsköttel vet dom inte mycket om, och den är på agendan varje torsdag med specialister från Linköping, och även så på Torsdag igen. ingen vet om den hör ihop med levern eller om den lever sitt egna liv, och dom vågar inte ta biopsi på den pga av spridnings risk såååå??? antingen opereras bort i Linköping ( och det är ju inte ngn liten op) eller livsuppehållande cocktail ihop med levern.
Det var fakta, sedan kommer livet, funderingar kring det och det har jag ju alltid haft. Men dom som säger att ingen vet hur länge man lever, jag kan dö när jag sätter mig i bilen och kör till jobbet är ingen tröst.
Alla vet att dom ska dö, det kommer vi aldrig ifrån (även om endel lever som dom tror dom har evigt liv) men att vet att du SKA! dö inom en ganska snar framtid är ngt helt annat för då har du det i din värld där du befinner dig och jag tror inte att vi människors psyke är ämnat att veta när vi ska dö, för risken är att det begränsar oss att leva i livet.
Den här diskussionen hade jag med min läkare idag som förövrigt var en riktigt bar sådan, jag sa att jag vill inte veta, jag vill inte höra, jag vill bara leva så länge jag kan och han tittade på mig med sina hundvalps ögon och sa....Jag är ingen gud, jag kan inte sia, jag kan inte gissa det står inte i min makt. Jag blev alldeles varm inombords, så jag bestämde mig för att leva så länge jag kan...och bra...så bra jag har förmågan till och njuta av livet jobba på att vara lycklig, försöka släppa min rädsla som är som ett vingslag i bröstet ibland och inte fastna i sorgen. Och jag ska försöka hitta det vackraste ordet jag vet....Lust <3 lusten att vilja leva......